Myran kom i säng lite för sent igår, vi hade glömt att duscha och det går liksom inte att starta den bästa dagen med att vara smutsig i håret. (tycker mamman iaf, Myran hade nog klarat sig hur bra som helst..)
Så nu på morgonen vaknade alla på toppenhumör. Måndagsfeeling liksom! Ylva är morgonpiggast av oss alla och vinkade hejdå innan vi fått bort gruset ur ögonen. Tyra som hade slagit upp ögonen och ropat ”Jazz!!” kan nog bäst beskrivas som överpeppad. Den här veckan ska Myran och hennes kompisar prova olika dansstilar. Så morgonens mission var att köpa en frukt till eftermiddagens jazzlektion på Base23. En supertaggad 5-åring gick därför in på Urban Deli för att köpa en frukt själv med mitt betalkort i högsta hugg.
– Kommer snart! Jag ska inte tappa kortet mamma! sa hon glatt och sprang in i butiken.
En stund senare kom hon ut med ett rött äpple.
– Jag betalade inte mamma! Jag fick äpplet av han i butiken. Han frågade om äpplet var till mig och det sa jag och så sa han att jag kunde få det! Det var inte det finaste äpplet för det är så varmt, så det var nog därför jag fick det. Jag sa tack med min sötaste röst och sen sa jag hejdå. Det här är den bästa dagen! Jag älskar den här dagen! Jag älskar han i affären, han var så snäll!
Känner att en 5-årings entusiasm kan vara den finaste och gladaste som finns. Hur kan man inte bli glad av den. Sen blev det frukost och så lyckades vi ändå bli 15 minuter sena till lämningen, man måste ju ha en fläta på den bästa dagen. Tur att vi inte behövde jaga ikapp förskolegruppen den här morgonen. Det hade definitivt gjort den bästa dagen lite mindre bra.
Jag har levt största delen av mitt liv med en önskan om något annat, något bättre. Jag har önskat en kropp som inte hade massor av fel från starten, ett vackrare utseende, allt har känts fel på något sätt och jag har letat efter svar och varför saker och ting ”gått så fel för mig”.
Kanske är en stor del åldern och föräldraskapet och viljan att må bra, på riktigt som gjort att jag nu hamnat på en mycket bättre plats i livet. Kanske behövde jag bli ”redo” att ta stegen, kanske hände allt bara samtidigt av en slump, eller så var det för att jag helt enkelt bestämt mig.
2020 var året som många bitar började falla på plats. Men en stor sak var att jag började prata med Emma, jag minns inte ens hur det började, för vi träffades långt tidigare och när vi väl började prata så hade jag enormt mycket vilja att förändra hur jag mådde och massor av bagage från årtionden av tvivel, självhat, ångest och dålig självkänsla.
Emma fick mig att hitta min egen kompass igen. Sluta att ihärdigt och enträget fråga andra om råd och bekräftelse för att ta beslut jag redan hade tagit. Jag stretade emot och pratade sönder Emma, jag hade långa bortförklaringar och ”insikt” om allt, det var bara händelser som kommit i vägen tidigare.
Det galna var att idag, när jag tränat klart hos min stackars fysioterapeut Cecilia, som med största tålamod tagit sig an min dagliga träningsovilja (det är alltid att ta sig dit som är det värsta) som jag insåg att jag verkligen har förändrats. Egentligen över lång tid, jag började nog ta tag i saker som skavde efter sommaren 2020, men processen var lång och jag märkte inga resultat alls. Förrän igår, när jag tittade mig i spegeln och såg att något förändrats, jag hade blivit en annan person. Ett eget jag!
Med hjälp från många håll och i början små och sedan större förändringar, så hade jag hittat min egen röst, min egen vilja och mitt eget jag. Det låter som en floskelspya, men för mig, som inte haft den här känslan av ett egenvärde tidigare så är det här så galet stort. Jag har gråtit ut hos Emma för bara några månader sedan och sagt att om jag inte ens tycker om mig själv, hur ska jag kunna lära och visa mina barn? Det går ju liksom inte.
Ofiltrerad toalettbild efter en träning som jag helst hade sluppit.
Tills IDAG då jag insåg att jag är stolt över mina prestationer, min egen kompass, min egen vilja och det enda som krävdes var att jag stod upp för mig, utan ångest, rädsla eller oro. FATTA VAD FANTASTISKT!
JAG ÄR JAG, OCH JAG TYCKER SOM JAG, OCH JAG ÄR SOM JAG ÄR. DESSUTOM SÅ GILLAR JAG DEN JAG ÄR!
Inget i det jag skriver här är konstigt, eller behöver ursäktas, men ändå skulle jag ha känt så för inte alls länge sedan.
Jag delade en komprimerad del av min resa, min fysiska och psykiska utveckling, igår på Facebook. Vilken otrolig respons och så många fina meddelanden jag fick efteråt. Tänk så mycket kärlek som fanns i något jag ägnat nästan 40 år att hata och oroas över. Och vilket skönt lugn som jag har fått landa i nu. Helt magiskt!
Så mycket tacksamhet
Det går knappt att beskriva hur mycket tacksamhet och ödmjukhet jag har inför livet, familjen och känslan att jag nu får chansen att välja glädje tillsammans med dem som förbehållslöst älskat mig, även när jag inte gjorde det själv.
Det här är ingen text som avslutar en resa, ett sista floskel på vägen liksom, för min resa är långt ifrån klar, jag har bara kommit en bit. 🙂 Däremot så är jag glad över att jag har fantastiska vänner som funnits där i vått och torrt, trots min osäkerhet, mina tvivel och med ständiga krav på bekräftelse i mina känslor och handlingar. Tack för att ni orkat, tack för att ni finns, jag är fortfarande samma jag. Bara lite tryggare i att vara med mig själv.
Tack Emma! <3
Jag vill också säga att Emma Groth, som jobbar dagligen med att stärka kvinnors självkänsla, du är värd din vikt i guld. Om det finns någon som behöver göra en sån resa som jag gjort, eller en helt annan resa, kontakta Emma, hon är en sån där livscoach, men när man kommit över sig själv och att man gjort valet att jobba med sig själv utlämnande till en annan människa, det är då man får chansen att lära känna världens bästa och mjukaste sparringpartner, som utmanar och ifrågasätter utan att döma.
Vill ju helst inte dela henne med er, men om jag måste så hittar ni henne på Facebook.
Imorse hade vi det mysigt och lugnt, barnen hade kommit i säng i någorlunda tid och var inte supertrötta. Frukosten gick långsamt för Myran som inte ville äta upp sina flingor, så helt plötsligt hade vi slut på tid och fick skynda oss iväg.
Det hjälpte dock inte för hela förskolegruppen hade promenerat iväg för en härlig utflykt på Djurgården. Det blev att skynda vidare till busshållplatsen för att hinna ikapp gruppen innan de gick på båten över till Gröna Lund.
Så gick det med den lugna morgonen; det positiva var trots allt den härliga promenaden i solen jag fick med hundarna innan det var dags att sätta sig och jobba med datorn.
Ja nu är vi här, sista veckan på semestern och massor med påbörjade projekt som vi försöker få klara innan det är dags att återgå till vardagen.
Prioriteringar på vad som hinns med
Vi vill som vanligt få mer gjort än vi har tid till och vi har inte haft vädret på vår sida den här sommaren. Veckan ser ostadig ut och vi har massor av målning kvar att göra… med långsamt torkande linoljefärg. Det blir en rysare…
Lindrev, vindpapp och linoljefärg är tråkigt, bättre att kolla på Netflix.
Resa hem sista dagen?
Vanligt brukar vara att vi åker hem natten mot jobbdagen och vi börjar dagarna i Stockholm med obefintlig sömn och ett berg av tvätt. Det kommer inte fungera den här gången för Ylva ska gå på Mudo Academys sommarskola och maken börjar arbetsveckan med att inte komma hem på två veckor. Så vi planerar att köra hem redan på fredag…
Hur ska vi komma hem?
Ja förutom att vi har tusen saker att göra så har bilen gått sönder och vi har letat efter vad som kan vara fel i flera veckor. Förhoppningsvis har svärfar hittat lösningen så att vi kommer hem. Imorgon vet vi om bilen vill starta för oss.
Årets återkommande löfte…
Nästa år så stressar vi inte med allt i sista sekunden och startar inga nya projekt sista veckan. (Så sa vi förra året, och året innan med, men det har vi förträngt nu.) När vi plockade in för kvällen så såg huset ut som om vi håller på och river det, jag hoppas verkligen att vi hinner klart.
Idag har vi målat fotbräda, lyft in fönstren så att de får torka och bytt ut ruttet trä. Inatt sover vi med en presenning för fönstret. Hoppas vi kan sätta tillbaka det snart, det är lite kyligt och blåsigt ute inatt och jag hör vinden ta tag i presenningen. Hoppas att den sitter kvar till imorgon.
En av årets stora önskemål från barnen var att få en egen lekstuga på torpet. Tidigt på sommaren var det ett lätt löfte att ge, men allteftersom veckorna gått och vi byggt trädäck, bytt av isolering och lagt golv på vinden och målat fasaden så har det tagit upp mycket av vår tid började vi fundera på om det kanske inte skulle bli någon lekstuga i år. Hur skulle vi hinna?
Annons på lokal Facebook-grupp
Det var då den perfekta lekstugan dök upp till försäljning på Facebook. Jag såg den nästan direkt, tyckte den var fin men vågade inte riktigt slå till. När jag visat den för maken och han också gillade den så slog jag till och höll tummarna för att ingen annan hunnit före mig.
Säljarens bild som fick mig att köpa.
Samma kväll (igår) åkte vi till Ramvik, ca 20 km från oss för att titta lite på lekstugan och planera hur vi skulle transportera den hem till oss. Tjejerna skuttade in i lekstugan, blev kompis med barnen i familjen och lekte på tomten medan vi planerade.
Dags att gräva
Imorse när maken vaknade började han gräva ut en liten grund till lekstugan direkt. Det blev en ruta på 3,5 x 3,5 m där allt gräs och rötter grävdes bort och ersattes med markduk och grus.
Vi fick hjälp av svärfar som lånade ett släp som passade lektstugan bättre än de två vi har. Maken fick med sig sin pappa, svåger och barndomsvän till Ramvik för att hämta upp lekstugan. När de kom fram hade säljaren fått ihop åtta personer som kunde hjälpa till att lyfta upp lekstugan på släpet. När de köpt stugan hade de klarat de på sex personer, men efter att ha brädfodrat invändigt och byggt loft så hade den blivit mycket tyngre.
För tung för att lyfta?
Åtta personer tog tag under lekstugan och lyfte med all sin kraft, men de insåg snabbt att de inte skulle lyckas lyfta upp den på släpet. Ett tag kände de som att det inte skulle gå, men efter att de bollat lösningar så lyckades totalt 12 personer baxa upp huset på släpet. Så jäkla coolt! Önskar att jag varit med och sett det.
På rull mot Kramfors…
En halvtimme senare rullade lekstugan in på torpet till barnens stora förtjusning.
Grannen kom över
Vi har inte så många nära grannar där vi bor, men de vi har är vi rädda om. När vi kom rullandes med lekstugan så kom Patrik över med två vänner, Mikael och Erik. Så helt plötsligt kändes det som att det faktiskt var genomförbart att få lekstugan på plats.
Tjejerna var med hela tiden och tyckte det var superspännande! Efter att lekstugan var på plats bjöd vi på lite kaffe och fika på trädäcket.
Jag älskar verkligen att varje dag här kan innehålla så många tillfredställande äventyr. Vilken rolig eftermiddag det blev!
Många av våra framtida projekt på torpet är beroende av att vi allra först byter syllstock och de nedersta stockarna på den timrade delen av huset. Till exempel kan vi inte montera kök om vi sedan rätar upp huset och alla skåp och bänkar är fastmonterade i huset.
Gör’t, bara gör’t!
Först tänkte vi anlita några snickare att hjälpa oss, men så fick jag ett ryck, läste på ordentligt, berättade om planen för maken och fick honom med på tåget. Jag menar, skulle allt gå åt pipan skulle vi ju ta in hantverkare ändå…
Så vi lånade domkrafter av svärfar som också kom för att hjälpa till, sen var det bara att köra igång. Det tog oss en förmiddag och få allt på plats. Resten av ”arbets-”dagen har vi fortsatt att måla på panelen och funderat på hur vi ska byta nästa del av syllen.
Byte av rutten syllstock – steg för steg
Innan vi började hade vi sågat av rutten panel längst ned med cirkelsåg. Sen märkte vi ut hur långt syllstocken var rutten och satte en domkraft där syllen var hel. En överbliven bräda lades mellan domkraft och syllstocken så att den inte skulle bli skadad.
Vi började veva med domkraften, men inget hände… själva domkraften grävde sig istället ned i marken under huset. Vi fick ta loss den och lägga breda plankor under den för att fördela tyngden. Då kunde själva huslyftet börja.
Glöm inte fönstren
När väggarna började knaka lite så kom jag på att vi borde ta ut innerfönstrena och öppna upp ytterfönstren så att de inte skulle skadas. Så arbetet blev lite pausat medan jag tog bort tejpen som hållt innerfönstren på plats. Vi har inte öppnat de gamla fönstren alls under de tre år vi haft torpet. Så det var spännande att få se hur de satt fast.
Mellan fönstrena låg keramikskärvor och en rulle med vadd. Jag tror att vadden är för att minska drag och keramikskärvorna fuktreglerar så att det inte blir kondens mellan fönstren.
När vi hade öppnat fönstren, kunde vi fortsätta arbetet med att byta rutten syllstock. Den andra domkraften kom på plats för att underlätta huslyftet.
Vi hade köpt en limträbalk 90×90. Den var lika djup som syllstocken, men syllstocken var 15 cm högre. Med motorsåg, cirkelsåg och stämjärn tog vi ut ett hål för balken och fick bort allt ruttet trä. Vi hade tur eftersom det här hörnet inte påverkats så mycket av den ruttnande syllen. Golvet hade bara sjunkit ned någon centimeter så vi behövde bara lyfta huset ca 3 cm, tillräckligt för att få utrymme att arbeta och lägga balken på plats.
Limbalken på plats, syllpapp under balken mot stenen som den vilar på. Vi skruvade fast ett platt beslag för att hålla balken i rätt position när det var dags att sänka huset igen och ta bort domkrafterna.
Jag skar bort den gamla tjärpappen en bit nedanför panelen. Sedan satte vi upp en stödbräda längst ned för att få den nya liggande panelen på samma avstånd från väggen som övrig panel.
Först kommer regn…
Sedan började det regna, precis när jag tänkt sätta upp vindduken. Istället för att täcka allt med en presenning så skyndade jag att få upp duken och blev genomblöt på köpet. Den här delen av huset har ingen hängränna, därav fuktskada på syllen och nedre delen av panelen. (Nästa steg blir att sätta upp hängrännor.) Men under tiden som jag satte upp vindduken så strilade det vatten ner från taket rakt ner i nacken och längst med hela ryggen. Burr!
Det var en rejäl skur, men det slutade regna ganska snabbt, så barnen kom ut och utmanade sig själva att klättra högt upp på stegen. 🙂
Efter att ha bytt syllen tog vi en paus och åkte för att grilla hamburgare hos svägerskan och barnen tog ett iskallt bad i Ångermanälven. Brr igen!!
En produktiv dag som vi känner oss väldigt nöjda med. Det är alltid roligt att lära sig nya saker och vi har lärt oss massor om vårt torp!
